Två bilder och en bit essä

Hej!
 
Hmm... Går så trögt här på sommaren, men vill liksom fylla på med något. Så här över har ni två bilder från senaste tiden och här nedanför har ni en inledning jag skrev till min essä och som jag tyckte om men fick ta bort för den passade inte in med resten av texten. Kill your darlings osv, här är en bit av den i alla fall:
 

Klockan är 19.25 en torsdagskväll och jag får ett sms som undrar vad jag gör. Jag öppnar meddelandet och ser markören blinka medan jag funderar över vad jag skall svara. Vad jag gör? Jag sitter vid min laptop med Jennifer Anistons Wikipedia-sida uppe. Jag hamnade här genom att klicka på en länk från Brad Pitts sida, men ursprungligen googlade jag Angelina Jolie. Jag lyssnade nämligen på en pod där hon nämndes, och jag tänkte att det var längesen jag läste något om just Angelina Jolie. Senast jag hörde om henne var faktiskt när jag var i London förra sommaren och åkte tunnelbana, och hennes namn stod under gästföreläsare på en reklam för ett välgörenhetsevenemang. Vad för evenemang det var kommer jag inte ihåg, men jag kan lätt gå tillbaka och kolla. Längst till höger på Anistons Wikipedia-sida finns en faktaspalt och vid Spouse(s) klickar jag mig tillbaka till Brad Pitt, sen till Jolie. Snart har vi säkert den välgörenhet hon medverkade på. Allt finns ju där. 

 

Men tillbaka till sms:et, vad är det jag gör? Kan jag svara att jag befinner mig på Jennifer Anistons, född den 11e februari 1969 (age 47), Wikipedia-sida utan att det låter obehagligt? Jag har ingen hemlig besatthet över Aniston, jag vill bara veta när hon gifte sig med sin nuvarande make. Det var ju inte jag som skrev sidan. Det var inte jag som sökte upp ordagranna citat ur The Hollywood Reporter, med fotnoter och allt, för att beskriva skilsmässan mellan Aniston och Pitt. "Nobody did anything wrong.... It was just like, sometimes things [happen].”[147] Det är väl om något lite obehagligt. Att bry sig så mycket om en kändis att lägga timmar på att skriva om denne, helt gratis. Och vem i ledningen på Wikipedia har läst artikeln, checkat av fotnoterna och gett den stämpeln Semi-protection så att inte nyregistrerade användare kan ändra på till exempel födelsedatumet eller citatet från The Hollywood Reporter?

 

Vad gör du? Jag svarar att jag surfar lite bara. Sen stänger jag ner Wikipedia för kvällen, lite illa till mods. Fast kanske borde jag inte skämmas över mitt intresse för diverse kändisar. På Instagram och Facebook är intresset för människor i ens omgivning enormt, och med bara några tryck kan jag ta reda på vilket land min klasskompis från högstadiet befinner sig i på sin Asienresa. Jag har ingen kontakt med min före detta klasskompis, inte haft på fem år, men jag vill bara veta. Sökandet har inget medvetet mål, jag vet inte när jag skriver in klasskompisens namn varför det är så viktigt för mig att veta. Jag vill bara veta, helt enkelt.

Äru safe?

”Lärare, alltså. Jag visste inte att du ville bli det, men kul för dig!”

 

Va? Vill jag ens bli det? I höstas låg jag i hostelsäng i Makarska, det regnade och det fanns inget att göra. Jag började se gamla YouTube-klipp från vårt gymnasiearbete och det gick upp som ett ljus för mig, det här var ju skitkul att göra! Det är det här jag vill göra. Sedan började jag googla journalistikutbildningar.

 

I januari började jag skolan lite smått igen. På universitetsnivå denna gången. En vecka in i kursen föddes en ny idé. Jag kanske skulle ta och bli lärare? Jag skulle bli en bra lärare. Jag skulle vara snäll, rolig och hård, men rättvis. Jag kunde inte släppa tanken.

Fast, det kunde jag visst. För efter en månad skrattade jag åt mig själv. Lärare? Va? Jag skall bli journalist. 

 

Så jag började leta journalistutbildningar. Igen. Vilka skulle jag komma in på, vilka skulle jag kanske komma in på vid andra urvalet och vilka skulle se bäst ut på framtida CV? En månad senare tvekade jag igen. Så jag började leta lärarutbildningar. Sen tvekade jag igen. Jag började leta språkvetarutbildningar. Sen hade vi en gästföreläsning. Jag började leta manusutbildningar. En vecka innan ansökningsstopp och jag letade nya utbildningar varje dag. En eftermiddag, en röst i huvudet. Äru safe, Sandra?

 

Letar du bara lärarutbildningar eftersom alla säger att du inte kommer få några jobb som journalist?

Letar du bara journalistutbildningar för att du är rädd för att sätta dig på en femårig utbildning?

Letar du språkvetarutbildningar för att du tyckte en sida i en stilistikbok var relativt rolig igår?

 

Den sista kan jag erkänna.

 

Poängen är att det inte finns någon poäng (det där är så meta som mina klasskompisar skulle säga). Poängen är att jag fightas med ett jag jag vill vara och ett jag jag inte vill erkänna inte att jag är. Poängen är att om någon slår mig på axeln bildas ett blåmärke, även om slaget är mer som en liten klapp på axeln. Det var inget illa menat, men blåmärket hänger kvar. Det hänger kvar lika länge som denna kassa metafor jag försöker använda för beskriva en omgivnings påverkan på mig även om de inte menar att göra den. Poängen är att ett jag-visste-inte-att-du-ville-bli-det-men-kul-för-dig och ett jag-tror-inte-du-kan-få-ett-jobb-som-det eller kanske bara en lite för liten reaktion på något jag tyckte lät kul, en axelryckning, ett okay whatever, lämnar blåmärken.

 

Nu skall ni inte missuppfatta mig. Hörrni, jag vet att människor har andra saker att bry sig om än min framtid. Hörrni, jag vet att en okaywhatever inte betyder att folk tycker att yrket jag just nämnde är lame. Och hörrni, hör på det här, jag vet att jag använder andras åsikter för att stöta bort mina egna. I min hjärna pågår ett väldigt litet krig med fem hundra pyttesmå röster som skriker jättehögt. Den som hörs högst är den som skriker äru safe, Sandra? Är du bara safe?

 

Ivar och miljonen

Igår fick jag ett så himla komiskt telefonsamtal. När jag hade avslutat ville jag berätta för alla - syrran, mamma, bloggen. Men det var ett samtal på en kvart, och det blev en hel uppsats i fb-chatten. Så jag skrev ner det som en novell! Det tog tio minuter, blev jättemycket dialog vilket jag hatar och är inte något fantastiskt litterärt verk, men det är ett alternativt sätt att blogga på. Trevlig helg!

 

Ivar stod och vek tvätt när telefonen ringde. Nummerdisplayen visade ett nummer som inte fanns i telefonkatalogen. Han lade ifrån sig skjortan han hade i handen och plockade upp mobilen. 

- Är detta Ivar Bengtsson jag pratar med? 

 

- Ja, det är jag.

 

- Jag heter Helen och jag ringer från Miljonlotteriet. Jag har goda nyheter till dig!

 

- Jaså, det har du, svarade Ivar och började trumma med fingertopparna mot bordsskivan. Han hade ingen lust med det här.

 

- Jajamen. Det är nämligen så att du genom vår dagliga dragning har blivit vald utifrån din folkbokföringsadress till en av våra lyckliga vinnare!

 

- Jag är inte med i något Miljonlotteri.

 

- Det betyder att du har chansen att vinna 25 miljoner och minst femtusen kronor, fortsatte kvinnan. Du får fem lotter och minst en av fem av våra lotter har vinst. Jag önskar självklart att jag kunde norpar alla lotter du vunnit för mig själv, men det skulle ju innebära tjänstefel. Eller hur?

 

Hon skrattade och väntade samma reaktion från honom.

 

Vad skulle du göra om du vann tjugofem miljoner nästa vecka?

 

Ivar kliade sig i pannan förbryllat.

 

- Men jag är fortfarande inte med i något Miljonlotteri. 

 

Kvinnan i telefonen tystnade. Hon drog en suck.

 

- Nej, men jag förklarade just det. Jag skall ta allt igen, men du får avbryta mig om du inte förstår så jag slipper upprepa mig. Du har alltså blivit slumpmässigt dragen genom din folkbokföringsadress. Du får fem lotter och minst en av fem av våra lotter har vinst. Jag önskar självklart att jag kunde norpar alla lotter du vunnit för mig själv, men det skulle ju innebära tjänstefel. Eller hur? Hon skrattade till och väntade än en gång samma reaktion från Ivar. Vad skulle du göra om du vann tjugofem miljoner nästa vecka?

 

Ja, vad skulle han göra om han blev miljonär? Säga upp sitt CSN-lån? Faktiskt ha råd med hyran? 

 

- Jag skulle väl resa, antar jag. 

 

- Har du något drömresemål? Kvittrade kvinnan i luren.

 

- Nej, inte direkt. 

 

- Bara ett ställe med lite högre temperaturer än Sverige kanske?

 

Ivar suckade.

 

- Ja, jag antar det. 

 

Ivar började undra om det fanns någon poäng med att hålla en vinnarintervju innan han hade vunnit. 

 

- Jag önskar självklart att jag kunde följa med dig. Men vi säger så här, lovar du att om du vinner miljonen kan du åtminstone bjuda mig på en rosa princesstårta? 

 

Ivar lyssnade på rösten. Var det en robot eller en människa? Hon läste uppenbarligen från ett manus. 

 

- Hm, ja absolut.

 

- Men åh, vad bra! Då går det till så här, vi skickar hem fem lotter till dig, så hoppas vi på det bästa?

 

- Vadå, kommer lotterna bara hem till mig? 

 

- Ja precis. Det kostar endast 260 kronor och ingen bindningstid eller uppsägningstid, visst är det fantastiskt!

 

Där kom den. Detaljen om pengarna han skulle lägga ut innan han vann mer. 

 

- Jag är inte intresserad av att köpa några lotter. 

 

- Är 260 kronor mycket för dig? 

 

Han tänkte på CSN-skulden. Han kastade en blick på tvätten som luktade Ica Basic-tvättmedel. 

 

- Nej, men jag är inte intresserad. 

 

Kvinnan lät förvånad.

 

- Då måste jag säga att du är den första som säger så idag!

 

Ivar avslutade samtalet och fortsatte vika sin tvätt. Han blev inte miljonär, men han var ganska nöjd ändå.

 

OBS, redigerade till Miljonlotteriet pga verkar mer troligt att det var dem som ringde, läs här.

RSS 2.0

Sandra's books


goodreads.com