Äru safe?

”Lärare, alltså. Jag visste inte att du ville bli det, men kul för dig!”

 

Va? Vill jag ens bli det? I höstas låg jag i hostelsäng i Makarska, det regnade och det fanns inget att göra. Jag började se gamla YouTube-klipp från vårt gymnasiearbete och det gick upp som ett ljus för mig, det här var ju skitkul att göra! Det är det här jag vill göra. Sedan började jag googla journalistikutbildningar.

 

I januari började jag skolan lite smått igen. På universitetsnivå denna gången. En vecka in i kursen föddes en ny idé. Jag kanske skulle ta och bli lärare? Jag skulle bli en bra lärare. Jag skulle vara snäll, rolig och hård, men rättvis. Jag kunde inte släppa tanken.

Fast, det kunde jag visst. För efter en månad skrattade jag åt mig själv. Lärare? Va? Jag skall bli journalist. 

 

Så jag började leta journalistutbildningar. Igen. Vilka skulle jag komma in på, vilka skulle jag kanske komma in på vid andra urvalet och vilka skulle se bäst ut på framtida CV? En månad senare tvekade jag igen. Så jag började leta lärarutbildningar. Sen tvekade jag igen. Jag började leta språkvetarutbildningar. Sen hade vi en gästföreläsning. Jag började leta manusutbildningar. En vecka innan ansökningsstopp och jag letade nya utbildningar varje dag. En eftermiddag, en röst i huvudet. Äru safe, Sandra?

 

Letar du bara lärarutbildningar eftersom alla säger att du inte kommer få några jobb som journalist?

Letar du bara journalistutbildningar för att du är rädd för att sätta dig på en femårig utbildning?

Letar du språkvetarutbildningar för att du tyckte en sida i en stilistikbok var relativt rolig igår?

 

Den sista kan jag erkänna.

 

Poängen är att det inte finns någon poäng (det där är så meta som mina klasskompisar skulle säga). Poängen är att jag fightas med ett jag jag vill vara och ett jag jag inte vill erkänna inte att jag är. Poängen är att om någon slår mig på axeln bildas ett blåmärke, även om slaget är mer som en liten klapp på axeln. Det var inget illa menat, men blåmärket hänger kvar. Det hänger kvar lika länge som denna kassa metafor jag försöker använda för beskriva en omgivnings påverkan på mig även om de inte menar att göra den. Poängen är att ett jag-visste-inte-att-du-ville-bli-det-men-kul-för-dig och ett jag-tror-inte-du-kan-få-ett-jobb-som-det eller kanske bara en lite för liten reaktion på något jag tyckte lät kul, en axelryckning, ett okay whatever, lämnar blåmärken.

 

Nu skall ni inte missuppfatta mig. Hörrni, jag vet att människor har andra saker att bry sig om än min framtid. Hörrni, jag vet att en okaywhatever inte betyder att folk tycker att yrket jag just nämnde är lame. Och hörrni, hör på det här, jag vet att jag använder andras åsikter för att stöta bort mina egna. I min hjärna pågår ett väldigt litet krig med fem hundra pyttesmå röster som skriker jättehögt. Den som hörs högst är den som skriker äru safe, Sandra? Är du bara safe?

 


Kommentarer
Postat av: JPn

Du skulle bli en fantastisk lärare, rolig, klok, rättvis o bra på sin sak. O du skulle bli en fantastisk journalist, rolig, träffande o intressant. ❤️

2016-04-15 @ 11:56:36
Postat av: Nelly

<3<3<3<3

2016-04-16 @ 09:10:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0

Sandra's books


goodreads.com