Höga hästar, höga skor

Det är bal imorgon och jag är nervös över många saker. Det kommer vara så mycket människor, så många kameror och jag kommer att vara klädd och sminkad på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag är rädd att jag inte kommer känna mig bekväm på det sättet, inte känna mig fin och att få ont i fötterna av mina nya skor. Tänker på hur sömmerskan sa att det är oerhört lätt att riva upp tyget på min klänning, blir nervös över det.

Balen är en utav de där studentdagarna där förväntningarna är som högst för många, men för mig är en den nog bara fruktad. I alla fall så här dagen innan.

Jag var på grillkväll/fest igår. Kvällen bjöd på många spektakulära händelser vilket har lett till att  jag idag tänkt på flera saker. Detta är en av dem:

Starka personligheter är bra. En stark vilja är också bra. Det får en person att ta sig fram och ta för sig och kämpa för sina åsikter. Men denna personlighet och vilja kan ibland slå tillbaka på personen ifråga, speciellt när känslor man inte riktigt kan styra över blandas in. Kärlek, till exempel. Svartsjuka, till exempel. Att känna att man inte riktigt vet vart man har en person, till exempel. Vid dessa tillfällen blir ibland hästen man sitter på så hög att man inte ser något annat perspektiv än sitt eget och detta kan bli så himla farligt. Inte farligt i den aspekten att ens liv hotas, utan mer att det helt enkelt kan bli väldigt fel. Igår, i panik och vemodighet, fick jag deklarera mig som Schweiz mellan två skrikande vänner och två väldigt starka personligheter.

Men idag, så här dagen innan balen, är jag inte Schweiz. Eller det kanske jag är. För det finns dem som är jättetaggade inför morgondagen; som plockar fram, målar, tvättar, fixar och längtar. Och det finns dem som skall jobba imorgon, inte ens har en biljett, som tycker balen är onödig och överskattad. Jag kan relatera till ingen dera. Varken eller. Helt neutral även hemma och långt bort ifrån gårdagens grillfest, dunkande musik och cigarettrök. Och det är så typiskt mig.

En möglig burk och ett klyschigt talesätt

Det har växt mögel i burken som jag hade vindruvor i under nationella provet i svenska för några veckor sedan. De kvarvarande kvistarna har fått ett yttre lager av päls och i locket frodas svampblomstringen.

Jag blir så arg på mig själv när jag bankar ur de luddiga resterna i komposten och aggressivt skrapar med diskborsten i lådan. Så många gånger har jag tänkt ta ner burken från mitt rum och så många gånger har jag tänkt att äsch. Jag tar det en annan dag.

Jag förknippar precis allt med mina personliga egenskaper nu för tiden. Plastburken från Tupperware är inget undantag. Jag kopplar samman detta med att jag alltid bestämmer mig för något som jag aldrig fullföljer. Så länge inte mamma, pappa eller någon vän är där och pushar mig och säger kom igen, nu ser vi till att göra detta – då händer det inte heller något.

Den där tatueringen är ett jävligt och oerhört begrundat exempel. Jag har velat ha en i flera år. Jag har velat ha den i minst ett år. Och jag har kunnat skaffa den i ett halvår. Men jag är fortfarande tattoo-less och ännu mer less på mig själv. Jag drömmer om den, men skaffar den inte. Jag väntar på att någon skall hjälpa mig på vägen, men i det här fallet är det bara jag som vill ha den. Även fast pappa stöttar mitt beslut är det ändå inte som med till exempel körkortet- att han vill det lika mycket som jag.

Det där gamla uttröttande, klyschiga och hatade talesättet “don’t dream it, do it”, har krälat sig in under min hud och in i mitt liv och finns där som en irriterande hand som sätter fingrarna i bordet så att naglarna skapar en rytmisk takt.

Om

och

om

igen.

Jag måste sluta skjuta upp saker. Fortsätta vilja saker och drömma om saker, ja visst, men också se till att fullfölja dem. Annars kan jag aldrig säga att jag levde ett självförverkligande liv. Och det är ju allt jag velat, allt jag alltid trott att jag skulle göra. För det är väl inte så svårt att ta ner en burk från övervåningen till undervåningen, ringa ett länge behövligt samtal till Tele2 om en hög faktura eller gå till en tatueringsstudio och förklara vad man vill ha? Jag vet ju oftast vad jag vill ha.

Nu, en fråga. Kan man fortfarande använda den tidigare nämnda mögliga burken om man diskar, skrubbar och torkar den? Eller är den gone forever?

(april, 2014)

En utav tre

Ni vet den där speciella doften sommaren har? Just den doften sprider sig in i mitt morgontöckna rum när jag öppnar fönstret klockan 7 på fredagsmorgonen. Vinden den bär med sig får gardinen att lyfta från marken någon sekund. Den får blomman i fönstret, den där som hänger trött av hög ålder, att gunga. Fram och tillbaka.

Jag kan inte sova tills alarmet ringer längre. Jag har sovmorgon nästan varje dag, men min kropp vägrar att utnyttja den. Istället vaknar jag alltid stadigt runt 7-tiden och försöker somna om, men vet aldrig om jag verkligen vill. Jag ligger och vrider mig, vänder mig och mitt huvud landar ständigt mellan mina två kuddar istället för på dem.

Just denna morgon, den när gardinen lyfter och blomman gungar, är speciell. Den är en utav tre, kanske inte den man längtat till mest, fast ändå så är den det på något sätt, eftersom den är först. Denna dag kommer att bli lång; den kommer innehålla dagsfylla, vänner, grillat och utgång. Allt på samma gång. Den kommer också på alla plan innehålla hundratals studenter, hungriga på nuet, som klockan 16 i ett fullproppat Almedalen kommer sätta på sig den där mössan. Den där mössan man sett andra posera med i alla år, som nu bär ens eget namn. Den mössan.

Idag är det mösspåtagning och jag kan inte sova.

RSS 2.0

Sandra's books


goodreads.com