28

Idag fyller en av de viktigaste människorna i mitt liv år. Hon är inte en sån person jag kan sitta och prata med över en kopp kaffe, hon följer mig inte ens på Twitter. Istället turnerar hon världen över, startar anti-mobbingorganisationer, släpper musik, videos och appar.

Jag har gråtit till hennes tal, älskat hennes låtar och beundrat hennes sätt att sammanföra pop och konst i flera år nu. Hon är min hjälte, och idag fyller hon 28 år. Så grattis på födelsedagen, Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga. Jag älskar dig. På avstånd. Och det är tack vare dig jag fortfarande drömmer.

 

I'm on the edge with you.
 

I don't know the monsters you knew, but I'm trying to forget the ones I knew too

Det finns ett ögonblick då du stannar upp och inser hur tom du är. Hur kall du är, okänslig och kall. Det har plötsligt blivit en del av din personlighet, och det har tagit dig så här lång tid att inse det. Och när du har insett det fixerar du dig vid tanken att du är någon annan än den du hela ditt liv har visat dig som. Du kan inte längre relatera till den sida av dig själv trott du var, för lögnen har plötsligt gått från transparent till fullkomligt och äckligt synlig.

Ta en stund och andas i din nya kropp, inse att du inte vill ha den. Klä den i dina gamla kläder, låt den umgås med dina gamla vänner och lev i den tills du förstår att det inte går, tills du förstår att du måste byta ut saker i ditt liv för att få kugghjulen att gå runt igen.

Men låt oss säga att kugghjulen aldrig gör det. De matchar aldrig eftersom du aldrig hittar rätt sätt att få dem i snurrning igen. Vad i helvete gör du då? Tv säger att du måste fortsätta kämpa, så du gör det. Efter ett tag säger du att det fortfarande inte går och tv säger att du är misslyckad för det här är bara något man klarar. Don’t stop believin’ och sen sitter du där i klassrummet en tisdags eftermiddag och tänker fight or flight. Fight or flight.

För det är nog så att likväl som det finns ett ögonblick då du stannar upp och inser att du är tom, finns det ett då du stannar upp och inser att du nog kommer att vara det ett bra tag.

En söndag som alla andra

Det är någonstans mellan den stund då jag håller min kompis McDonalds mat medan hon stoppar fingrarna i halsen på 5-kronors toaletten, och den stund då en berusad 50-åring öppnar dörren och säger att här är det någon som fuskar och jag måste stänga och låsa dörren snabbt så han inte ställer till med en scen – som jag inser att jag är klar med det här för ett tag. Jag orkar inte längre.

Jag borde insett att jag inte orkar längre redan för flera veckor sen, då jag låg på badrumsgolvet och hade sådan ångest att jag ville skära upp armarna med nagelsaxen. Jag borde ha insett att jag inte orkar längre när jag började tvivla på mitt utseende så mycket, endast för att jag inte hade helplattat hår. Och jag borde verkligen ha insett att jag inte orkar längre när varje söndag, varje helg, slöt med en huvudvärk och frosseri. Men det gjorde jag inte.

Det har förlorat sin charm att hitta någon ny att hångla med varje helg. Jakten är uttröttande och leder till ett sådant massivt ifrågasättande om min insida och utsida om den blir misslyckad. Istället för att jaga blir jag hellre en sådan som räddar mina vänner från odrägliga Not Mr. Rights, för att sedan dra upp dem från den kalla, blöta asfalten när de ramlar på väg till snabbmatsrestaurangen klockan 2 på natten.

Kanske är det för att alla i min ålder helt plötsligt blir kära. Och inte bara kära, utan lyckligt kära; de blir förhållandetyper och de är helt enkelt lika trötta på jakten som jag. De släpper sin gard och blir förälskade i sådana som de kanske inte annars trodde de kunde bli förälskade i. De är helt plötsligt så mogna att de inser att de inte behöver följa en speciell norm eller bry sig om andras åsikter när de kommer till kärlek. De kan bara vara sig själva.

Och jag har inte hittat rätt än. Men på något sätt är jag nöjd med att vara tredje hjulet när min kompis sitter och håller om sin älskling, för jag är glad för hennes skull, även fast killen är så obeskrivligt snygg och jag inte hade bangat. Jag är nöjd med att bara vara vän med dessa snart upptagna pojkar för då slipper jag känna pressen att gå hem med dem själv.

2013-03-02

RSS 2.0

Sandra's books


goodreads.com