Deluxe

Jag har inte tid för det här.

Ända sedan jag kom hem från Paris förr förra veckan (är det redan så länge/kort tid sedan?) har mitt liv varit bergochdalbana deluxe. På ett bra sätt. Mitt hem har gått från att vara ett ställe jag lever på till endast mat och sovplats. Ibland inte ens det.

Är en kompis från fastlandet på besök vill jag umgås med henne. Sedan vill jag umgås med mina andra vänner också. Kanske vill jag hångla vid ett cykelställ, äta glass, gå ut och dansa och vara vid sommarstället. Så då gör jag det. Samtidigt måste dagarna räcka till jobb, Almedalsvecka och familjetid. Och då måste jag välja bort saker som gör mig lycklig (sömn) vilket leder till att andra saker tvingas bort (tyvärr det kreativa). Men kanske jag borde se sommaren, eller den fasen jag är i mitt liv just nu, som en studieresa. Kanske måste jag leva lite så jag kan skriva de vackraste av texter och vara fullkomligt och brutalt äckligt ärlig.

Men hörrni, vi hörs väl.

 

10 år på en natt

När jag var åtta år tog min kusin studenten. Vi hade precis lagt ut servetter med hennes namn och dagens datum på under alla bestick och stod förväntansfullt och väntade på att hennes vagn skulle rulla in på gatan när min mamma sa;

“Om tio år är det du som åker där. Och det kommer gå så snabbt, en dag kommer du vakna upp och då är det din tur. Då kommer det kännas som det var igår vi stod här och pratade om detta.”

Nästa morgon när jag vaknade konstaterade jag besviket att jag fortfarande var åtta år, hade fortfarande tio år kvar. Jag tänkte att mamma hade fel.

Men nu sitter jag här med min studentklänning upphängd i fönstret, klockan är snart 22 och över tio år har gått sedan min kusin tog studenten. Minnet från hennes dag har bleknat och jag kommer inte ihåg så mycket mer än servetterna med hennes namn på och min mammas ord. Och just min mammas ord har jag upprepat för mig själv vid så många tillfällen; när jag slöt högstadiet, när jag började gymnasiet, när jag började tredje ring, när jag mådde som absolut sämst av allt skolarbete, alla gånger jag längtade bort bort bort och iväg iväg iväg. Men jag har nog aldrig upprepat dem för mig själv så frekvent som den här veckan. Och aldrig så mycket som idag.

Imorgon kommer jag vakna och tänka att mamma hade rätt. För allt har gått så fort, tio år har gått som ingenting alls. Men mamma hade fel om en sak: det känns inte som igår vi stod och pratade om studenten bland björkarna på min fasters gata, utan det känns som en evighet sedan. Det känns som en evighet sedan jag började skolan för 12 år sedan, om än den kortaste evighet någonsin.

Imorgon tar jag studenten. Imorgon, mamma, då kommer jag vakna upp nervös, stressad och spänd. Och då är det äntligen min tur.

RSS 2.0

Sandra's books


goodreads.com